S
A
N
N
A
s

S
P
O
T

Just fucking google it! Ett av alla de uttryck min bror har lärt mig. Är det inte underbart, både uttrycket och de nya teknikernas oändliga möjligheter? Det går ofattbart snabbt och jag kan hitta i princip vad jag vill. Göra djupdykningar i det som just jag är intresserad av och enkelt sortera bort det jag inte vill läsa eller se.
Om jag vill kan jag vara min egen nyhetsvärderare.

Verktygslådan journalisterna
The first task of the new journalist/sense maker, rather, is to verify what information is reliable and order it so people can grasp it efficiently.Sid 19
All information är lättillgänglig idag. Att googla tar uppskattningsvis sällan mer än några tiondels sekunder. Man pratar om att journalistikens roll är att sprida den information som medborgarna behöver för att vara kunna vara fria och "self-governing", utgöra delar av ett demokratiskt samhälle. Dessutom ska journalisterna värdera och välja ut vad vi kommer att få läsa om. Det t.ex. en nyhetsredaktion bestämmer sig för att inte publicera kommer någon annan, kanske en hemsida, att skriva om. Därför är "gate keeper rollen" inte lika betydelsefull idag som tidigare.  Idag kan vi få tag på den information vi vill. Medborgarna har dessutom gått från att vara passiva konsumeter till aktiva producenter. I denna nyhetsström förändras journalistuppdraget lite. Precis som ovanstående citat syftar till, menar författarna att journalismen på 2000-talet måste ge medborgarna verktygen att välja ur floden av nyheter. Verktygen är att guida, vägleda i jakten på sanningen. Man ska alltså visa vilka uppgifter kan man lite på och vad är mest trovärdigt.

Teknikernas fram och baksida
The essence of journalism is a discipline of verification. Ett av de tio element som boken tar upp handlar om journalisternas arbetsprocess - hur de går tillväga för att testa och få fram information. Vi måste ha ett sätt att arbeta som gör att vi kan skildra en händelse så verklighetstroget som möjligt. Metoderna är många och olika, men de måste ändå finnas med i god journalistik.
Journalism must provide a forum for public criticism and compromise. Ytterligare en av de tio punkter boken omtalar som journalismens essens. Författarna menar att tekniken har hjälpt till att utveckla denna punkt. Kommentarfunktionerna är många, kontakten lättillgänglig. Samtidigt sträcker man ute ett varningens finger och säger att forumens snabbhet gör att de kanske får makt att förvrida och missleda saker. Den professionella verifikationen, nämnd ovan, är något man tror får stryka på foten för den nya tekniken och dess möjligheter såsom snabbheten och dess möjlighet att interagera.
För att medborgare ska få kalla sig journalister säger man att forumen bör följa precis samma principer som all annan journalistik. De tio elementen skall genomsyra medborgarnas journalistik med.

Hungriga och granskande medborgare
Lättillgängligheten verkar vara ett stort plus. Det jag anser vara positivt med den nya tekniken har att göra med något som författarna beskriver alldeles i inledningen av boken. Bushadministrationen producerade många "egna nyheter" vilket naturligtvis ledde till en skev och ensidig bild av verkligheten. Detta kunde den nya tekniken, bloggar, sätta stopp för, genom att publicera annat som nyheter. Det jag menar är att bloggvärlden kan, om det görs på rätt sätt, agera motpol och granskningsnämnd av sådant som i de etablerade medierna hävdar som sanning.

I inledningen av boken skriver författarna att den nya tekniken, bredbandet till exempel, inte tillfredställer oss, utan gör behovets större. Detta gör, tror jag, att t.ex. hastigheten blir en viktig faktor för medborgarna/konsumenterna. Och vilka är snabbast? Bloggarna eller tidningen nästa morgon?

Under min intervju med Veronika Marklund, nyhetschef på Sveriges Radio Dalarna, frågade jag mycket om bloggar.
- Många kanske inte förstår att journalister har annat att ta hänsyn till än vad bloggare har.
Som producenter måste vi medborgare vara medvetna om vad vi får för roll om många läser det vi skriver. Det är viktigt att vi arbetar på rätt sätt och inte far med osanning om vi vill betrakta oss själva som någon form av journalister.
Som konsumeter av dels etablerade medierna men även av bloggar måste vi vara källkritiska och inse skillnaden mellan journalisternas och bloggarnas förhållningssätt till sin informationsinhämtning och allt annat som ingår i en god journalistiks process.
Man menar att elementen som utgör journalisternas ansvar och skyldigheter även står för vad medborgarna kan förvänta sig - deras rättigheter. Samtidigt har medborgarna skylldigheter, såsom att vara öppna för nya saker. Medborgarna måste även de se till att relationen mellan medierna och dem själva är aktiv.
 

Behöver varandra

- Vi bevakar i hög grad politikerbloggar och andra bloggar. Vi använder dem också för att hitta människor, sa Veronika Marklund.
Jag tror att de nya medierna och de traditionella medierna är beroende av varandra. De äldre medierna behöver de nya för att inte föråldras. En definition av journalistiken rikskerar att föråldras. Av denna anledning finns inga licensierade journalister. De nyare medierna behöver de gamla för att tyglas och inte skena iväg ut i ett myller där allt är spekulationer.
Jag tror även att vi medborgare behöver båda två. Vi behöver de verktyg som journalistiken enligt Kovach och Rosenstiel ska ge oss, samtidigt som vi behöver något att använda dem på. Jag tror dels att vi behöver få uttrycka oss själva, vår egen åsikt, men också att vi måste få veta vad andra, utanför journalistiken tro sig veta, samt vad de tycker och tänker.  Detta för att bli kunna vara de aktiva medborgare vi förväntas vara i ett demokratiskt samhälle.

All for now!
/Sanna

 

Jag vill börja med att be om ursäkt för att inlägget anländer sent. Jag var alldeles stensäker på att blogginlägget hade deadline idag, men ack så fel man kan ha. Upptäckte nyss att så inte var fallet. Tackar i alla fall alla, som trots detta, tar sig tid att läsa dessa rader!

Kampanjjournalistik. Begreppet som alldeles uppenbart är vissas kärleksbarn, andras hatobjekt.

Vad tycker då jag om detta?

Jag tycker att distinktionen mellan kampanjjournalistik och "vanlig journalistik" är svår att utläsa. Detta grundar sig i min syn på objektivitet som jag skrev om i förra inlägget. Så, med risk för att kanske verka mer schizofren än nödvändigt, tillåter jag mig själv att citera mig själv.

"Objektivitet är otroligt svårt, och med detta uttalade tillåter jag mig själv att vara lite djupare. Hur man ser på den beror enligt mig på vad man har för världsbild. Enligt mig är ingenting helt objektivt, inte ens det jag själv upplever. Kanske finns det svagare nivåer av subjektivitet som kan närma sig ett objektivt synsätt, men allt som upplevs och förmedlas måste passera åtminstone ett medvetande, dvs. en potentiell felkälla."  

Vart går då gränsen mellan att skriva kampanjjournalistik och "vanlig journalistik"?
Keneth Andreasson på Göteborgs-Posten markerar i sin krönika tydligt vad han avser med kampanjjournalistik. Han menar att det inte handlar om att följa något visst ämne eller en viss person aktivt, utan att istället "bedriva en ensidig opinionsbildning på nyhetsplats och läsarna uppmanas att aktivt uttala sitt stöd för saken".

Jag förstår vad han menar, men enligt mig skulle det första exemplet även kunna vara en form av mindre medveten kampanjjournalistik. Jag tror att alla intryck vi får av världen formar vår världsbild, våra idéer, våra tankar och värderingar. Om man i nyhetsvärderingen anser det vara av allmänintresse att intensivt rapportera om vissa personer i Big Brother eller ett krigshärjat Irak får vi troligtvis, utan övriga referenser, samma bild av världen. Den kampanjjournalistik som Andreasson syftar på är naturligtvis mer aktiv och medveten från journalisternas håll. Därför anser jag att det ligger ett större ansvar på medierna att i liknande kampanjer framföra att det är just en kampanj.

När jag själv skriver ska allt jag skriver vara sant, men jag kan aldrig hävda för någon annan att något är sant. Det är ju sett genom mina ögon, mina glasögon formade av mina värderingar osv.  Jag vill inte skriva: här har du sanningen, paketerad och klar, snarare vill jag öppna en dörr, här har du en bit av kakan, om den smakar bestämmer du själv.

Jag håller med om att man kan åstadkomma mer eller mindre objektiv journalistik. Exempelvis kan jag genom att höra båda sidor, öppna fler dörrar än genom att bara skriva om ena parten i t.ex. ett rättsfall.

Är kampanjjournalistik fel?
I likhet med Sture Bergman, chefredaktör på Västerbottens-Kuriren, tycker jag absolut att kampanjjournalistik kan ha sina fördelar. Nu beror naturligtvis även detta på hur väl mina egna värderingar överensstämmer med det medierna valt att propagera för.

Något jag tänkt på är Rosa Bandet -kampanjen. Så vitt jag kan förstå är det i Sverige Cancerfondens "självständiga kampanj" från början, men som många medier i alla former valt att haka på. Jag tycker att det är en bra grej, men frågan är vad som får stryka på foten till förmån för denna kampanj? Detta är en fråga som redaktioner bör ställa sig. Värderingen av vad man städjer bör inte ligga i att samla popularitetspoäng. (Vill med denna lilla parantes bara understryka att jag inte tycker att det är något fel med Rosa Bandet kampanjen. Den är bara tänkt som ett exempel för att illustrera komplikationerna med att aktivt ta ställning till något.)

Aftonbladet inledde för några år sedan en kampanj som hette "Älska fotboll". Man kunde, och man kan ännu idag tror jag, köpa rosa gummiarmband med graveringen "ÄLSKA FOTBOLL". Jag uppfattade det som en kamp mot rasismen och huliganismen inom idrotten. En uppmaning att älska fotboll istället för att hata varandra. Huruvida kampanjen har hjälpt vet jag inte, men det faktum att frågan tas upp och att en typ av "gemenskap" uppstår bland bandinnehavarna är enligt mig två steg i helt rätt riktning.

Som jag tidigare påpekade tycker jag att medierna, vid aktivt kampanjande i en fråga, måste framföra att det är just en kampanj. Reklambladen har ofta stor text på varje sida där det står något i stil med "Hela denna bilaga är en annons från...". Tidningar, TV, radio osv. borde kunna hantera sin kampanjjournalistik på ett liknande sätt.

/Sanna

Den typ av journalistik som år 1973 tilldelades begreppet "new journalism" började enligt Anna Jungstrand ta fart i 60-talets USA (men egentligen fanns den redan på Charles Dickens tid, hävdar man). Själva sättet att skriva reportage på förändrades. En mer litterär form av verklighetsskildring slog rot, för att växa upp och stanna. 
Under samma 60-tal omskrevs Afghanistan som ett blommande land i en turistguide. Invånarna som vi följer i boken skrattar åt den bisarra skillnaden mellan dåtidens näst intill romantiska miljöbeskrivningar och nuets trasiga land.

Ett citat tar tag i mig. Författaren lyckas i en bild sammanfatta Afghanistans historia och ge läsaren en nulägesrapport.
"Hela sluttningen är minerad, men bland begagnade rakethylsor och metallskrot kan man se något som vittnar om fredstider. Innanför en ring av runda stenar växer brandgula ringblommor, det enda på Maranjanhöjden som har överlevt både inbördeskriget, torkan och talibanerna."

Boken handlar om Familjen Khan. Sultan är familjens överhuvud sedan hans egen far hamnat i fängelse. Han är bokhandlaren i Kabul som brinner för sina böcker, oavsett hur många gånger han får dem brända på bokbål. Vi som läsare får följa olika familjemedlemmar i olika åldrar och på olika steg i statustrappan. Personligen fascineras jag mest av de unga människornas delar av boken, som Sultans syster Leila och hans son Mansur.

Dokumentär eller skönlitteratur
Miljöbeskrivningarna är många och vackra. Ett hököga verkar ha övervakat varje liten detalj som finns att se i omgivningarna och kring människorna. Samtidigt kan jag aldrig veta om de är sanningsenliga om jag inte varit just där, just då. Kanske är allt fabricerat. Men känslan då? Hon förmedlar en känsla via miljöbeskrivningarna och är det den känslan hon vill förmedla kan ingen ta den ifrån henne.  Jag kommer in mer på objektivitet senare.
Människors känslor beskrivs flitigt i boken. Jag tänker många gånger, hur kan hon komma så nära? I någon av artiklarna jag läste innan stod det att man använde sig av så kallad skjutjärnsjournalistik för att fråga om minsta detalj för att kunna porträttera verkligheten på bästa sätt. Är det så Seierstad har gått till väga? Eller har hon tolkat själv? Jag kan inte bedöma det.
Ett mycket närgånget avsnitt om burkhor finns med i boken. I förorden berättar författarinnan att hon burit burkha av och till under sin vistelse i landet. Kanske är det därför hon kan känna dofterna och veta hur svetten rinner bakom det svarta tyget.
Här och där flikas information om inbördeskrig, ledare, kungar och annan historia in. Dessa delar känns otroligt faktamässiga och behövs kanske inte för att skriva en "vanlig roman".
För mig är boken en typ av dokumentär skönlitteratur, vars sanningsvärde jag, med min ringa kunskap i ämnet, inte kan bedöma.  

Exempel på ett mycket litterärt sätt att skriva, enligt mig (upprepningarna):
"Hon går böjd med en liten sopborste av halm och sopar, sopar, sopar sig genom rummen." (sida 170)

Fördelar och nackdelar
Mitt under boken börjar tänka på det här med emotionell intelligens som på senare tid prioriteras allt mer. Känslor är viktiga! Är det kanske därför som läsare, i alla fall jag, gillar dessa texter. (Än så länge kallar dem bara texter.) Vi som läsare vill få känslor förmedlade, leva oss in i andras situationer. Utan att vi vet det kan vi inhämta information på detta sätt. Information - perfekt paketerad i en känslosam berättelse. Alltså kan denna textform göra människor mer engagerade i samhällsfrågor som de inte skulle inhämta inhämta information om genom vanlig nyhetsjournalistik.
En film ska beröra på ett emotionellt, moraliskt och ett intellektuellt plan. Denna form av reportage gör det. Det emotionella väcker debatt, precis som det moraliska, kanske även det intellektuella i vissa fall. Det verkar ha varit detta som Liza Marklund ville uppnå. Hon förklarar sig med att hon ville väcka debatt med boken Gömda. Får informationen och källkritiken stryka på foten för att väcka engagemang?
Där ligger det farliga enligt mig. Jag kan inte svara på om varken Liza Marklund eller Åsne Seierstad har låtit detta göras. Jag menar bara att författarna måste göra läsarna medvetna om detta, och läsarna kanske bör kunna ha den insikten själva, att fakta inte är svart på vitt. Ingen, hur mycket journalist man än är, kan vara helt och hållet objektiv.

Litterär journalistik eller journalistiks litteratur?

Denna fråga har plågat mig länge. Jag har svårt att hitta ett absolut svar.
Vill man köra på ett säkert kort, kan man säga att det är journalistisk litteratur. Det vore ungefär som att ge böckerna följande varningstext:
"Litterär roman, kan innehålla spår av sanna fakta."

Men att kalla det för litterär journalistik är inte helt ofarligt. Som det så många gånger påpekats för mig under denna kurs är sanningen journalistikens mest grundläggande byggsten. I Bokhandlaren i Kabul och garanterat i många liknande böcker tycks verkligheten förmedlas genom känslointryck. Vems sanning är det?
Objektivitet är otroligt svårt, och med detta uttalade tillåter jag mig själv att vara lite djupare. Hur man ser på den beror enligt mig på vad man har för världsbild. Enligt mig är ingenting helt objektivt, inte ens det jag själv upplever. Kanske finns det svagare nivåer av subjektivitet som kan närma sig ett objektivt synsätt, men allt som upplevs och förmedlas måste passera åtminstone ett medvetande, dvs. en potentiell felkälla.

Åsne Seierstad säger i förorden att hon blivit mycket upprörd över hur kvinnor behandlats. I själva boken, "romandelen" nämner hon aldrig sig själv med ett "jag". Hon är aldrig en del av berättelserna. Trots detta känner jag ibland hennes närvaro. Avsnitt avslutas med meningar där jag inte tror att jag är ensam om att känna av nyanser av värderingar från författarinnan.
Genom vissa ordval känner jag en människa där bakom, en människa med egna åsikter. De märks tydligt att hon har en annan kulturell bakgrund än dem hon följer. Naturligtvis avgörs inte journalistik av om man inte har några åsikter eller inte, det har alla, men det formar ändå texten tror jag. Precis som nyhetsvärdering kan beskrivas som en form av "subjektiv" handling.
Här följer några citat som jag hittar värderingar i:

"De får tillbaka sina ansikten. Ansikten som burkhan har bestulit dem på." (sida 101)

"En bruds värde sitter i mödomshinnan, en hustrus värde i antalet söner hon föder." (sida 123)

"Det är som att åka i intet, men ett intet där stup, minor, snöras och andra faror plötsligt kan drabba en." (sida 149)

"...roliga avbrott i hennes monotona tillvaro." (sida 175)

"Tajmir översätter och översätter, samma hotelser, samma ord. Om varför Mustafa är bättre än Padsja Khan, om hur Mustafa ska skapa fred. Egentligen sitter han och översätter orsaken till att det aldrig kommer att bli helt fredligt i Afghanistan." (sida 263)

Vissa av dessa kan vara svåra att förstå utan sitt sammanhang. Den sista t.ex. skulle kunna vara Tajmirs egen åsikt, men om man vet hur resten av boken är skriven framstår det inte så.

Vad ska man då kalla denna bok? Jag vet inte. Till en början var jag helt säker på att säga journalistisk litteratur med tanke på min syn på objektivitet. Litterär journalistik skulle det faktiskt kunna kallas, men som sagt har jag inte tillräckliga kunskaper för att bedöma hur sanna historierna är.

Jag har tänkt på att de delar som Seierstad har valt att skriva om kanske förstärker intrycket av kvinnoförtryck mer än vad som är rättvist. Samtidigt tycker jag att hon har gjort ett gott jobb på att ge alla karaktärer ett hjärta. Hur mycket har jag än känner inför t.ex. Sultans och Mansurs beteende så finns det delar hos dem som jag gillar. De är inga tyranner.

Ponera att Seierstad inte tagit med lika mycket om kvinnoförtryck. Då hade hon, som en kvinna av västvärldens synsätt, fått stå till svars för hur hon kunnat blunda för och försvara de patriarkiska, kvinnokränkande, auktoritära mansgrisarna.  

Hur vi än beter oss kommer det alltid att finns meningsskiljaktigheter.
Som läsare måste vi vara källkritiska och ha förståelse för att allt man läser inte är sanning. Samtidigt ska vi inte, genom hjälp från författarna själva, förledas att tro att något som skrivs är absolut sanning. Ansvaret hänger enligt mig både på läsare och på journalister.

/Sanna

I tvåan på gymnasiet läste vår klass den obligatoriska kursen Samhällskunskap A. Vi hade samma lärare i svenska och vi träffade henne i princip varje dag. Hon gick verkligen rakt på sak, bubblade ur sig precis allt hon tänkte, utan förvarning. Först lektionen med henne blev jag rädd, dels för att hennes ljudliga stämma alltid lät mycket bestämd, oavsett sinnesstämmning och humör. Åter till samhällslektionerna - varje fredag lyckades vi, för att citera en annan svensklärare "såsa bort ungefär en halvtimme" på att låta två personer i klassen presentera veckans nyheter. Om jag minns rätt var det i samband med en sådan presentation som följande scen spelades upp inför en skara skapligt skoltrötta NV2:or.
En dag, i samband med gripandet av den sk. HAGAMANNEN dundrade yrvädret till svenskalärare in. Hon var otroligt upprörd över att en kvällstidning publicerat en bild på den misstänkte. Jag förstod själv inte vad detta hade för betydelse innan hon förklarade vittnesproblematiken denna bild orsakade. Hennes upprördhet yttrade sig så småningom i en uppmaning att helt bojkotta tidningen i fråga. Jag måste erkänna att jag faktiskt tagit fasta på hennes ord, möjligen att jag någon gång fallit till föga för en inredningsbilaga eller något filmerbjudande. Min tilltro kommer denna tidning dock aldrig kunna vinna tillbaka. Egentligen var det väl inget fel med bilden, det var säkert rätt person och allt fakta stämde troligtvis. Men pressen har ett större ansvar än att bara publicera nyheter - man måste ta hänsyn till de yttre förhållandena. Jag vet inte om denna bilds plötsliga offentlighet påverkade rättsprocessen, men det ogenomtänkta i att släppa den är fortfarande oerhört dumt.
Kanske är detta en form av etisk fråga. Det är tillåtet att publicera bilden, men vad är viktigast - att få se en bild på lasemannen eller att han kan dömas genom en korrekt rättsprocess?
Var det motiverat ur perspektivet allmänintresse? Det tror jag, de flesta reagerade nog som jag gjorde till en början och förstod inte vilken skada denna publikation hade kunnat åstadkomma.
På plussidan finns allmänintresset och ekonomin. Dessa bör dock vägas mot de yttre omständigheterna och rättsprocessen. 
Liknande typer av problem kan säkert förekomma ganska ofta när det gäller tidnignar vars försäljning basseras på lösnummer och därigenom även "sensationsjournalistik". 
Bilden och det fakta som förmedlades i artiklarna kan även skada anhöriga - hur mådde mannens barn, hur blev de bemötta av dagisfröknar, lekkamrater osv.?

Jag har nog sällan följt nyheter så intensivt som i samband med mordet på Anna Lindh. Jag tittade på TV hela morgonen den 11:e september 2003 och föjlde utredningen via bl.a. tidningars internetupplagor.
Jag minns särskilt tydligt hur en misstänkt man, oskylldig till mordet, hängdes ut i media. Jag tittade på en kvällstidnings nätupplaga och kunde, vad jag minns, läsa om den mannens sexuella läggning och hans knepiga relation till sin far. Som jag minns det fanns även hans namn publicerat.
Uppgifterna om denna man var kanske inte felaktiga, men mannen var trots allt inte skyllig. Hur säkra polisen var vet jag inte, men troligtvis gjorde de inte allt för vågade uttalanden under detta tidiga skede av utrednignen.
Frågan jag ställer mig är hur mycket allmänintrsset kan motivera. Var vi tvugna att få reda på allt det vi fick veta eller var det ett sätt att sälja?
Allmänintresset var naturligtvis enormt - suget efter svar, förklaringar och någon slags tröst var stort hos alla. Vi ville veta och vi ville att denna man skulle hängas ut. Hans barndom och sexuella läggning var i detta fall något vi som läsare ville ta del av - som någon form av förklaring.

I båda dessa fall hamnar media i något slags mellanläge, mittemellan informationen som går att snoka reda på och allmänhetens intresse. Naturligtvis ska vi få reda på hur polisutredningen fortlöper. Sedan måste tidningen ta ställning till hur mycket man kan skriva om den misstänkte utan att skada rättsprocess, anhöriga och den evetuellt oskylldigt utpekade personen!

Mordfallet i Malmö som P1:s program Medierna diskuterar hanterades olika av olika medier.
Aftonbladet, en lösnummersbasserad tidning, valde att publicera i princip all information i fallet, att de misstänkta var religiösa, citat från den religiösa bloggen och offrets sexuella läggning. Man menar att om man inte publicerat allt detta hade det varit att ge en falsk bild av situationen. Detta ifrågasätts med  en fråga som egentligen uppkommer ur alla de tre ovanstående fallen:
- Vad har man bidragit med om uppgifterna inte visar sig vara relevanta?
  
Media har uppenbarligen en enorm makt att skapa och förstärka fördomar och opinioner. Aftonbladets tolkning av detta var att hyschpysch runt fallet kunde bygga fördomar medan Sydsvenskan valde att vänta med vissa uppgifter för att inte skriva om mordet som ett hatbrott.
Själv hade jag nog velat vänta med uppgifterna för att inte ytterligare bre på den blid som finns av islam kontra homosexualitet. Om man publicerar bidrar man i större utsträckning till att alla dras över en kam - en kam som man borde göra allt för att utplåna.
 

Dags att spåna kring nyhetsvärdering.

Nyhet 1

En av nyheterna under veckan var att en man anhållits på sannolika skäl misstänkt för mordet på sin egen sambo.
Denna artikel har jag följt i totalt 4 tidningars nätupplagor, samtliga hämtade den 10 februari 2009

* på inrikessidan

Länkar till artiklarna:
Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4369545.ab
Göteborgs Posten: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=119&a=475650                  (uppdaterad)
Dagens Nyheter: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=882277
Dalarnas Tidningar: http://www.dt.se/nyheter/inrikes/article398645.ece

Aftonbladet har, enligt mig valt den mest uppseendeväckande rubriken. Vinklingen och fokuset är annorlunda, sonen nämns inte i någon av de andra artiklarna. Dessutom är artikeln längst med stor marginal och den enda som har bilder.

Det finns enligt Björn Johansson två huvudaspekter när man värderar nyheter, en ideologisk och en marknadsmässig.
Den ideologiska innebär att tidningen väljer att publicera nyheter som man anser att läsarna bör ta del av och således väljer man även bort det man inte anser viktigt för läsarna. Med en marknadsmässig approach publicerar man saker som att tror att människor vill läsa och vad jag kan förstå handlar det om att bli läst och tjäna pengar.
Relationen mellan dessa två "styrfält" beror delvis av tidningens genre. Tidningar med större lösnummerupplaga, t.ex. kvällstidningar, har en tendens att välja sådant som publiken "vill ha" för att sälja. Dessutom, menar Johansson, finns det fler bidragande orsaker, som t.ex. ekonomi och mediernas arbetssätt. I arbetssättet ingår mediernas sätt att berätta attraktivt, mediernas format och mediernas rutiner och metoder. Med format menas t.ex. att en nyhet med bilder har större chans att visas i TV. En rutin/metod kan vara att besöka presskonferenser.
Att en nyhet ligger geografiskt och kulturellt nära läsarna är viktigt då människor vill kunna identifiera sig med det inträffade. (Johansson, 2008)

Enligt radioprogrammet Medierna i P1 kan man enkelt avläsa nyhetsredaktionens värdering av nyheterna i en TV-sändning genom den ordning de kommer i (först = viktigast), samt den tid de tar (längs tid = viktigast).

Aftonbladet tillhör genren kvällstidningar, man säljer huvudsakligen lösnummer. Rubrikens flashiga formulering skulle alltså kunna vara marknadsmässigt motiverad, den skulle kanske sälja lösnummer och ge stor vinst. (Visserligen har jag tittat på "gratis" hemsidor i detta fall.)

TV-sändningens tid och plats skulle man förmodligen kunna jämföra med tidningarna ord och placering. Jag tror dock att detta har större slagkraft i en papperstidning, men jag gör ändå jämförelsen. Denna nyhet var under en tid högst placerad på Aftonbladets hemsida medan man på t.ex. dn.se valt att placera nyheter om bränderna i Australien först. Är den då viktigare för Aftonbladet? Jag tror att Aftonbladet prioriterar inrikesnyheterna högre för större identifikation bland läsarna och därigenom större läskrets, samtidigt som tidningarna kanske har olika målgrupper och olika typer av läsare.

Göteborgs Posten hävdar själva att deras lösnummerförsäljning utgör mindre än 2 procent av upplagan, ändå kom de tvåa i "antalet ord". Nyheten var högst placerad även här. Kanske kan detta bero på att Göteborg och Tibro båda ligger i Västergötland, möjligen en form av geografisk och kulturell närhet.

Aftonbladet hade två bilder i sin artikel. Dessa var kanske också en bidragande orsak till nyhetens tillfälliga prioritet.

Att nyheten blev publicerad över huvud taget i någon av tidningarna beror kanske på deras metoder och rutiner. Källorna i artiklarna är polisen, pressmeddelande och TV4-nyheterna. Dessa känns alla som rutinmässiga informationskärl.

Nyhet 2
Min andra nyhet kan jag tyvärr varken citera eller visa. I tisdags passerade jag förstrött ett tidningsställ, men bestämde mig ändå för att (med uppgiften i åtanke) ta mig en titt på tidningarnas ettor för lite inspiration.
Jag lyckades memorera att både DN:s och GP:s ettor visade en varsin stor bild med anknytning till brandkatastroferna i Australien.  Jag minns tyvärr inte vad som var Falu Kurirens huvudnyhet, men samma brandkatastrof fick plats i form av en puff på framsidan och en liten bild.
Puffen inleddes av något i stil med "Namn Namnsson, från Falun, bor i Australien...".
Lokaltidningen fokuserade mer på det lokala, helt i enighet med tidigare presenterade fakta rörande betydelsen av kulturell och geografisk närhet och identifikation.

All for now!

/Sanna

Läser om nyhetsvärdering och kommunikation som ledare...

Hon den där bruden,       

Sanna med krull,

Hon är den där Idas,

Idas gullegull.

Hon pluggar och läser,

Så det står härliga till,

Men hon är ett riktigt vel,

Hon vet aldrig vad hon vill!

Hon har drömmar,

Om en stad som heter Paris,

Men hon stannar hemma,

För hon tror hon är en liten fis.

Men jag vet att hon kan,

För hennes hjärta brinner,

Snart har hon vunnit,

Och fisen försvinner!

Skrivet av en mycket kär vän!
Du är bäst!

/Sanna

Lite lätt skadad blir man ju! Jag har kommit på mig själv med att börja se små filmsekvenser i det mesta.
I lördags, när jag och Oskar gick hem från ÖB, eller om det var till ÖB, passerade vi en strandkant där en ornage eka låg upp och nedvänd. Kala träd, kallt, mörkblått vatten, grå himmel och fuktig miljö. Det perfekta stället att hitta ett lik på, eller att springa förbi på en löptur. 
Satt i datasalen idag och tittade då och då förstrött ut genom fönstret. Jag såg en liten del av Tisken, jordens mest förorenade sjö. Har man inget annat samtalsämne kan man alltid spekulera kring vad det grumliga vattnet döljer. 
Ser även karaktärer överallt.
Jag tjuvlyssnade lite på den gamla kvinnan och mannen framför mig på bussen på väg hem mot Koppartorget idag. Kvinnan steg på någon station tidigare en mannen. Hon satte sig vid de nerfällbara stolarna med rullatorn parkerad framför sig. Den äldre mannen klev på och han hejade igenkännande på kvinnan. (Hej igen...) Han hade hörapparater på båda öronen och utifrån deras hjälpmedel och påstigningsplatsesrutgick jag från att de båda varit på lasarettet och kanske setts även där. Kvinnan replikerade med ett mindre glatt hej. Mannen frågade om han kunde sätta sig bredvid henne. Han var välklädd med klassisk gubbkeps, ni vet, en sån där keps som inte riktigt kan bestämma sig för om den är en basker eller en keps, en fin svart halvlång jacka, på gränsen till rock och svarta skinhandskar. Han satt och studsade ett tag på det instabila sätet där de båda satt. Han skrockade lätt åt det ostadiga sätet. Av allt att döma pratade de senare om sina åkommor och tidigare sjukhusbesök. Han sa:
- Du ser fönstret som lyser högst upp där, där låg jag på nyarsafton. Han pekade med någon slags stolthet upp mot en av lasarettets höghus. Först kunde jag inte se det, men när bussen svängde nämnde han att det var det belysta rummet näst högst upp. Han sa att han hade haft utsikt över hela stan. Tyvärr kändes det som om damen i laxrosa jacka tog död på den förmodade äldre mannens entusiasm. Hon ville i stället gnälla över sin krämpor.
Men men.. gubben verkade mysig, jag gillade honom starkt. En bra morfar/farfar/granngubbe/vän!

Aja.. det var det..
/Sanna
 

Är det så? Nja... Provar ibland, men det ger tveksamma resultat.
Var lättad och lycklig efter min heldag på skolan. Inte för att jag vet om jag åsadkom något. Var bara "tillfreds med världen just då"..
Sen blev jag av någon outgrundlig anledning arg efter och under träningen.. Fick lust att vara arg. Varför då? Hur knepigt är det inte att vilja vara arg? Om inte annat måste det var galet egoistiskt att ta ut nån slags inneboende ilska på någon eller några som abslut inte förtjänar det.
Får jobba på det!
/Sanna