sannasspot

Den typ av journalistik som år 1973 tilldelades begreppet "new journalism" började enligt Anna Jungstrand ta fart i 60-talets USA (men egentligen fanns den redan på Charles Dickens tid, hävdar man). Själva sättet att skriva reportage på förändrades. En mer litterär form av verklighetsskildring slog rot, för att växa upp och stanna. 
Under samma 60-tal omskrevs Afghanistan som ett blommande land i en turistguide. Invånarna som vi följer i boken skrattar åt den bisarra skillnaden mellan dåtidens näst intill romantiska miljöbeskrivningar och nuets trasiga land.

Ett citat tar tag i mig. Författaren lyckas i en bild sammanfatta Afghanistans historia och ge läsaren en nulägesrapport.
"Hela sluttningen är minerad, men bland begagnade rakethylsor och metallskrot kan man se något som vittnar om fredstider. Innanför en ring av runda stenar växer brandgula ringblommor, det enda på Maranjanhöjden som har överlevt både inbördeskriget, torkan och talibanerna."

Boken handlar om Familjen Khan. Sultan är familjens överhuvud sedan hans egen far hamnat i fängelse. Han är bokhandlaren i Kabul som brinner för sina böcker, oavsett hur många gånger han får dem brända på bokbål. Vi som läsare får följa olika familjemedlemmar i olika åldrar och på olika steg i statustrappan. Personligen fascineras jag mest av de unga människornas delar av boken, som Sultans syster Leila och hans son Mansur.

Dokumentär eller skönlitteratur
Miljöbeskrivningarna är många och vackra. Ett hököga verkar ha övervakat varje liten detalj som finns att se i omgivningarna och kring människorna. Samtidigt kan jag aldrig veta om de är sanningsenliga om jag inte varit just där, just då. Kanske är allt fabricerat. Men känslan då? Hon förmedlar en känsla via miljöbeskrivningarna och är det den känslan hon vill förmedla kan ingen ta den ifrån henne.  Jag kommer in mer på objektivitet senare.
Människors känslor beskrivs flitigt i boken. Jag tänker många gånger, hur kan hon komma så nära? I någon av artiklarna jag läste innan stod det att man använde sig av så kallad skjutjärnsjournalistik för att fråga om minsta detalj för att kunna porträttera verkligheten på bästa sätt. Är det så Seierstad har gått till väga? Eller har hon tolkat själv? Jag kan inte bedöma det.
Ett mycket närgånget avsnitt om burkhor finns med i boken. I förorden berättar författarinnan att hon burit burkha av och till under sin vistelse i landet. Kanske är det därför hon kan känna dofterna och veta hur svetten rinner bakom det svarta tyget.
Här och där flikas information om inbördeskrig, ledare, kungar och annan historia in. Dessa delar känns otroligt faktamässiga och behövs kanske inte för att skriva en "vanlig roman".
För mig är boken en typ av dokumentär skönlitteratur, vars sanningsvärde jag, med min ringa kunskap i ämnet, inte kan bedöma.  

Exempel på ett mycket litterärt sätt att skriva, enligt mig (upprepningarna):
"Hon går böjd med en liten sopborste av halm och sopar, sopar, sopar sig genom rummen." (sida 170)

Fördelar och nackdelar
Mitt under boken börjar tänka på det här med emotionell intelligens som på senare tid prioriteras allt mer. Känslor är viktiga! Är det kanske därför som läsare, i alla fall jag, gillar dessa texter. (Än så länge kallar dem bara texter.) Vi som läsare vill få känslor förmedlade, leva oss in i andras situationer. Utan att vi vet det kan vi inhämta information på detta sätt. Information - perfekt paketerad i en känslosam berättelse. Alltså kan denna textform göra människor mer engagerade i samhällsfrågor som de inte skulle inhämta inhämta information om genom vanlig nyhetsjournalistik.
En film ska beröra på ett emotionellt, moraliskt och ett intellektuellt plan. Denna form av reportage gör det. Det emotionella väcker debatt, precis som det moraliska, kanske även det intellektuella i vissa fall. Det verkar ha varit detta som Liza Marklund ville uppnå. Hon förklarar sig med att hon ville väcka debatt med boken Gömda. Får informationen och källkritiken stryka på foten för att väcka engagemang?
Där ligger det farliga enligt mig. Jag kan inte svara på om varken Liza Marklund eller Åsne Seierstad har låtit detta göras. Jag menar bara att författarna måste göra läsarna medvetna om detta, och läsarna kanske bör kunna ha den insikten själva, att fakta inte är svart på vitt. Ingen, hur mycket journalist man än är, kan vara helt och hållet objektiv.

Litterär journalistik eller journalistiks litteratur?

Denna fråga har plågat mig länge. Jag har svårt att hitta ett absolut svar.
Vill man köra på ett säkert kort, kan man säga att det är journalistisk litteratur. Det vore ungefär som att ge böckerna följande varningstext:
"Litterär roman, kan innehålla spår av sanna fakta."

Men att kalla det för litterär journalistik är inte helt ofarligt. Som det så många gånger påpekats för mig under denna kurs är sanningen journalistikens mest grundläggande byggsten. I Bokhandlaren i Kabul och garanterat i många liknande böcker tycks verkligheten förmedlas genom känslointryck. Vems sanning är det?
Objektivitet är otroligt svårt, och med detta uttalade tillåter jag mig själv att vara lite djupare. Hur man ser på den beror enligt mig på vad man har för världsbild. Enligt mig är ingenting helt objektivt, inte ens det jag själv upplever. Kanske finns det svagare nivåer av subjektivitet som kan närma sig ett objektivt synsätt, men allt som upplevs och förmedlas måste passera åtminstone ett medvetande, dvs. en potentiell felkälla.

Åsne Seierstad säger i förorden att hon blivit mycket upprörd över hur kvinnor behandlats. I själva boken, "romandelen" nämner hon aldrig sig själv med ett "jag". Hon är aldrig en del av berättelserna. Trots detta känner jag ibland hennes närvaro. Avsnitt avslutas med meningar där jag inte tror att jag är ensam om att känna av nyanser av värderingar från författarinnan.
Genom vissa ordval känner jag en människa där bakom, en människa med egna åsikter. De märks tydligt att hon har en annan kulturell bakgrund än dem hon följer. Naturligtvis avgörs inte journalistik av om man inte har några åsikter eller inte, det har alla, men det formar ändå texten tror jag. Precis som nyhetsvärdering kan beskrivas som en form av "subjektiv" handling.
Här följer några citat som jag hittar värderingar i:

"De får tillbaka sina ansikten. Ansikten som burkhan har bestulit dem på." (sida 101)

"En bruds värde sitter i mödomshinnan, en hustrus värde i antalet söner hon föder." (sida 123)

"Det är som att åka i intet, men ett intet där stup, minor, snöras och andra faror plötsligt kan drabba en." (sida 149)

"...roliga avbrott i hennes monotona tillvaro." (sida 175)

"Tajmir översätter och översätter, samma hotelser, samma ord. Om varför Mustafa är bättre än Padsja Khan, om hur Mustafa ska skapa fred. Egentligen sitter han och översätter orsaken till att det aldrig kommer att bli helt fredligt i Afghanistan." (sida 263)

Vissa av dessa kan vara svåra att förstå utan sitt sammanhang. Den sista t.ex. skulle kunna vara Tajmirs egen åsikt, men om man vet hur resten av boken är skriven framstår det inte så.

Vad ska man då kalla denna bok? Jag vet inte. Till en början var jag helt säker på att säga journalistisk litteratur med tanke på min syn på objektivitet. Litterär journalistik skulle det faktiskt kunna kallas, men som sagt har jag inte tillräckliga kunskaper för att bedöma hur sanna historierna är.

Jag har tänkt på att de delar som Seierstad har valt att skriva om kanske förstärker intrycket av kvinnoförtryck mer än vad som är rättvist. Samtidigt tycker jag att hon har gjort ett gott jobb på att ge alla karaktärer ett hjärta. Hur mycket har jag än känner inför t.ex. Sultans och Mansurs beteende så finns det delar hos dem som jag gillar. De är inga tyranner.

Ponera att Seierstad inte tagit med lika mycket om kvinnoförtryck. Då hade hon, som en kvinna av västvärldens synsätt, fått stå till svars för hur hon kunnat blunda för och försvara de patriarkiska, kvinnokränkande, auktoritära mansgrisarna.  

Hur vi än beter oss kommer det alltid att finns meningsskiljaktigheter.
Som läsare måste vi vara källkritiska och ha förståelse för att allt man läser inte är sanning. Samtidigt ska vi inte, genom hjälp från författarna själva, förledas att tro att något som skrivs är absolut sanning. Ansvaret hänger enligt mig både på läsare och på journalister.

/Sanna