Cykel vs. Stadbussar
Bussar är för mig ett orosmoment i allmänhet, men att i en obekant storstad på något sätt försöka limma ihop sitt liv med kollektivtrafiken är faktiskt riktigt svårt. Den här staden är inte tillräckligt stor för att ha enormt regelbundna bussturer till åtminstone 12 på natten.
Jag märker hur ovan jag är vid att bo på en större ort. Tänket är fel. Det finns en massa saker jag vill göra, tills jag erinrar mig om den enorma tid alla transporter tar, om de ens existerar.
Avstånden är osociala på något vis. Jag känner visserligen ingen av de nya bekanskaperna så bra ännu, men när jag väl lär känna dem är det inte säkert att man kan umgås utan nogrann planering. Spontaniteten ramas in av busstidtabellen.
Cykeln är just nu mitt starkaste vapen mot dessa avstånd, även om jag måste medge hur stolt jag är efter min första nattbusstur i Falun. Idag har jag i transportsyfte cyklat någonstans runt 22 km. Jag ska ju kanske inte sticka under stolen med att jag njuter av vardagsmotionen också, men cykeln känns just nu som min bästa vän. Vännen söm hjälper mig att krympa staden och på så vis minska min tillfälliga desorientering...
//Sanna
Le cinquième jour...
Idag skulle vi se en film och sen svara på vissa (jobbiga) frågor.
Jag var rädd att jag skulle vara totalt LOST, men det gick rätt okej. Gjorde några desperata försök till anteckningar inne i den kolsvarta biosalongen, men jag fick ändå ut rätt mycket av att bara se filmen...
Nu ska jag alltså beskriva anslaget (inledningen) och handlingen i allmänhet + svara på lite andra halvknepiga frågor...
What ever.. Tänkte bara uppdatera lite.
BTW om någon undrar går jag en kurs som heter "Manus och berättande för media I" eller nåt liknande :P. Den ingår i ett kurspaket med en påföljande kurs som tydligen ska innehålla mer skrivande... :) föreläsningarna är otroligt intressanta, men allt det administrativa grejset som man inte fattar är lite jobbigt.
Sitter i valet och kvalet om jag ska fara till kårhuset ikväll, men är inte upplagd för det. Har ingen där som jag känner tillräckligt bra ännu. Vilken liten fegskit jag är.
/Sanna
Högskolan - dag 1
Ungefär tjugo minuter innan introduktionsstart parkerade jag in pappas blå Cresent i ett cykelställ en bit från mediehusets entré. Ett par studenter häckade utanför ingången och blåögd tänkte jag att de förmodligen lika vilsna som jag satt och väntade på någon. Nu i efterhand kan jag mycket väl tänka mig hur kul det måste vara för mer rutinerade, lite sadistiskt lagda studenter att se gröngölingarna nervöst entra en ny, okänd värld.
Jag gick in i byggnaden och började se mig om. Bion var mitt mål, men jag tänte att jag lika väl kunde markera mitt sökande med en lien upptäcktsfärd. Ett fåtal personer verkade vara inne i byggnaden, men bara tecknet på mänskligt liv var betryggande. Jag hörde hur någon hejade glatt på en Annika. När jag efter att ha hittat tre toaletter insåg jag att personen hejat på mig, då denna ursäktade sig och sa att han hade trott att jag var någon annan, Om jag inte minns fel var det denna person jag senare frågade om vägen till bion.
Utanför rummet stod några killr och pratade. Han hejdae glatt på dem och de möttes i någonslags gruppkram. Ett gott första intryck av gemenskapen.
Jag var, förrutom den som jag sedemera fick erfara var programansvrig, absolut först i rummet. Rummet var en fräsch biosalong med sådand där röda, mjuka säten som man aldrig riktigt vet hur man ska sitta i. Den programansvarige nämnde något om att det hade gått ut ett förvirrande meddelande och att många studenter till följd av detta förmodligen skulle saknas.
Salen fylldes på och efter ett tag övertygade jag mig själv om att detta inte kunde vara enbart mina "klasskompisar".
Under hela den följande genomgången kände jag mig förvirrad, som om jag hamnat fel. Skulle jag verkligen vara här. Hela tiden pratade man om programstdenter och då främst om de som skulle gå "rörlig bild". Jag antecknade ändå lite, för säkerhetss skull, men kände mig enormt malplacerad. Lärarna, om man får kalla dem så, berättade om sina meriter, lite historik kring mediehuset och kom sedan in på lite mål med programmen och ytligt om vad som förväntades av oss som studenter på detta program (som jag inte ska gå!!) och senare ute i arbetslivet.
Den kronologiska ordningen på allt som därefter skedde är jag inte riktigt säker på, men jag vill ändå delge mina max tre läsare detta. Efter ett upprop, då i stort sett ingen på listan blev avprickad, pga den förvirrande informationen som gått ut, ni vet, skulle vi fotograferas och anteckna våra namn på ett papper. Jag påpekade lite diskret i kön till den provisoriska namnlistan att det gällde att all skrev sitt namn i den ordning de fotograferades,men sa sedan att man troligtvis upptäcker fel om jag enligt listan skulle heta Gustav Svensson. Jag tror jag fick något luddigt svar från de till synes torra människorna framför mig i kön.
Närmast mig satt två lärarstuderande som uppenbarligen kände varandra. Den ena pratade högt för sig själv om en litteraturlista. Bara påminnelsen om de där nedrans böckerna fick min puls att gå upp. Hon vände sig till mig och frågade om jag hade någon "litteraturlista". Jag svarade att jag tyvärr inte hade det. Personen vände sig om och frågade hela salen om någon hade en "litteraturlista". Tystanden ekade till svar. Hennes kamrat hittade därefter en lista och i vad som föreföll vara näst in till desperation fick de i alla fall veta vilka böcker de delvis skulle ha.
Gosh! tänkte jag. Jag vill inte vara elak, men just där och då kändes dessa förnäma studenter så himla "fröken-duktiga" - så som jag förmodligen har framstått hela mitt liv. Själv hade jag noll koll och inte skulle det bli bättre. Jag vet i alla fall hur manansöker om ett lånekort, vilket jag har gjort.
Efter att ha umgåtts med en tjej under halva dagen kom jag på att jag kansek skulle fråga vad hin hette. Att hon kom frå¨n Sthlm hae jag i alla fall förhört mig om...
Orkade inte med kårens kvällsaktiviteter, dåligt, dåligt... De skulle ha aktiviteter i princip varje dag i två veckor, så det är nog lugnt..
Hoppas att morgondagen blir skoj och att man får bättre koll på läget.. GAH!
//Sanna
Apatisk krukväxt!
Nu kommer min bror och säger att jag ska gå och lägga mig, bästa att lyda order!
Zzzzz!
/Sanna
Gah!
Det kliar i benen! Vill spela fotboll med alla underbara strömsundare :)
Snart blir det Falun. Känner mig läskigt dåligt uppdaterad. Noll koll är ingen överdrift i detta fall, men det löser sig tror jag. Spännande är det i alla fall.
Kommer inte på något vettigt att skriva, annat än att beklaga mig över hur trött och slut jag är. (Vilket iofs inte är särskillt vettigt...)
Undra vad man ska ta sig för när man blir stor. Är periodvis sugen på medicin, att plugga alltså, men jag vet inte.
Har förövrigt utnämnts till FM på jobbet! Flams/Fnittermaja. Kan det klassas som befodran!?
Idag blev det i alla fall mest kraxande....
/Sanna
hArD work work.
Riktigt så illa tror jag faktiskt inte attt det är... Förhoppningsvis :P
Just nu ångrar jag rejält att jag inte var med och spelade fotboll i söndags - kliar något urhemskt mycket i benen just nu, (men hur kul är det att dra till planen ensam?), men det är ingen idé att gräma sig.
Samtidigt som jag torkade av bordeni extramatsalen idag grubblade jag över mitt behöv att hjälpa andra. Jag vill inte framstå som någon oerhört barmhärtig, liten flicka som gör allt för att få andra nöjda, men jag har helt klart ett behov av att vara andra till lags (stavning :S).. Jag funderade kring vad det kan bero på. Mamma har alltid varit rädd att snälla lilla jag ska bli utnyttjad, eftersom hon av vegen erfarenhet vet hur det är att vara hjälpsam utan belöning. Uppenbarligen, eller ja helt klart, är det genetiskt betingat. Min mor och jag är i bl.a. detta avseende lika. Greta lät mig dessutom få veta att det är karraktäristiskt för det stjärntecken vi delar att villja hjälpa till överallt.
Så förrutom det genetiska och astrologiska, varför?
Att hjälpa andra är i mitt fall, och troligtvis även i många andras, en relativt egoistisk handling. Min hjälpsamhet grundar sig kanske i att jag själv mår bra av en omgivning som mår bra och som accepterar och kanske till och med uppskattar det jag gör. Är detta kandke en insikt för att passa in i ett samhälle eller en grupp?
Gud vad mycket spån....
/Sanna
Vårstädning? :S
Mitt rum består av röror på lite olika ställen som jag då och då har tagit itu med utan märkbara resultat. Min väns far baxnar när han passerar förbi mitt rum och poängterar med en lättnadens suck att han slipper se eländet.
Idag har jag åter igen försökt att plöja mig igenom detta myller av gammla grejjor. Jag har upptäckt att det är både fysiskt och metalt jobbigt att städa. Att sitta och läsa igenom gamla papper på sådant man flitigt antecknat för minst tre år sedan tär faktiskt påkrafterna, men det är inte bara pest, det är faktiskt lite kul ändå.
Jag har på tt sätt varit rädd för att städa mitt rum ordentligt. Där ligger lagrat sådant som jag inte orkat bry mig om, men även ångesten kring vissa av dessa grejjor har trängt sig in i lådor, gossedjur och gamla skolböcker.
Nu är det gjort i alla fall, mycket av det slit som ligger bakom alla miljarder saker på mitt rum har jag kommit sams med istället för att vara rädd för.
Flummigt fumligt inlägg
gODNATT!
/Sanna
Gosh!
Helsingborg och GBG nästa!
Jo Ström skulle jag nog kunna tänka mej att bo i :) Vi får se om det blir några matcher där iaf.
Aja... Liten uppdatering bara..
Hade gött!
Kram
Sanna
...
Lej!
Jag har många likheter med denna förspillda mjölkprodukt just nu. Jag är seg, less och bläig!
I kväll är det dans men just nu har jag ingen som helst lust att gå dit. Jag vet att det är jag själv som överdriver det, men när allmänheten förvissar sig om min närvaro känner jag mig som något som katten har släpat in. Utittat, ensamt, förlamat och totalt malplacerat. Det är därför jag ogillar den här byhålan. Det finns inget annat ställe på jorden där jag känner mig så fullständigt ovälkommen. Som sagt är det säkert jag som förstärker det, men jag uppfattar det som att max några promille av befolkningen här bryr sig om min existens. Det uppfattas säkert som jä*ligt egocentrerat att tänka så och enmer att skriva det, men just nu skiter jag i det...
Ja lägenheten är ju en sak. Den är mitt hem och har alltid varit. Här finns mamma, pappa och min bror, mina gossedjur, gamla teckningar och fullständigt värdelösa men betydelsefulla små saker. Gamla julklappar, den obligatoriska rotan i syrummet och allt sådan som hör hemma till.
Jobbet är också okej. Jag känner att jag gör nytta, är relativt vänlig och kanske, om jag har tur, tom. lite uppskattad.
Just nu vill jag här ifrån, förutsatt att jag skulle kunna ta med mig min "bubbla"........
/Sanna
Dundrat!
Jag hade tänkt överraska alla mer än vad jag gjorde, men jag kunde inte hålla mej riktigt...
Det är underbart att träffa några av de människor man tycker mest om i hela världen, det vet alla. Men i Strömsund har jag upptäckt något nytt. Jag vet hur jag ofta kan säga att jag hatar orten jag kommer ifrån, vilket är en sanning med modifikation. Jag ogillar stämmningen, attityden, vissa människor osv. vilket naturligtvis säger mer om mej än om orten och dess invånare. I Strömsund känner jag inte så! Här känner jag respekt från många av invånarna och jag respekterar dem tillbaka. Jag saknar inte bara guldklimparna utan även det ludd av människor som har omgivit mej under tre år. Undermedvetet saknar jag alla de där som bara har cirkulerat i min närhet, som ett nät av trygghet.
Strömsund in my heart!
Sanna
En riktig man fixar gasen själv...
I födelsedagspresent önskade sig min pappa, lätt inspirerad av en Paris-resa, en sådan där gastub som man bränner efterrätter med. Jag förstår hur konstigt det där låter, men det är faktiskt vad man gör. I själva verket ser det ut som en skidvallningsgastub i miniformat och troligtvis fungerar den på samma sätt.
När jag överlycklig inhandlade denna lilla anorning blev jag lite orolig över det där med gasen. VIlken gas skulle det vara? Var den lätt att få tag på? Tillslut använde jag mitt sunda förnuft och drog utifrån appratens lättillgänglighet slutsatsen att gasen troligtvis inte skulle utgöra något större problem...
Idag kom pappa hem. Av den lilla historia han berättade för oss uttydde jag att han planerat hemkomsten några dagar i förväg. I kväll hade han nämligen tänkt göra Crème Bryllét (stavning...). För att lyckas med det brända sockret hade han planerat att använda sin födelsedagspresent dvs. gastuben.
Han inledde sitt gasletande på en Volvo-mack. Där blev han visad till OK-macken trehundra meter längre bort. Expediten på denna andra mack avslöjade att tobaksaffärer innehar sådana varor. Alldeles enligt upplysningarna irrade min far vidare till en tobaksaffär. Där fick han en utförlig redogörelse om de i allmänhet totalsäkra skåp som numera måste omsluta dylika varor. I brist på detta skåp, så hade inte heller tobakshandlaren någon passande gas till tuben.
Men skam den som ger sig.... Pappa prövade sin lycka på en ny bensinmack. Här fick han samma svar som på den förra. Gasen finns hos tobakshandlare. Pappas naturliga uppgift blev nu att informera denna mack och även de följande mackar han besökte om det i allmänhet totalsäkra skåp som måste omsluta dylika varor och att detta skåp inte finns hos tobakshandlarna.
ICA MAXI då? tänkte pappa. Kan denna alltiallobutik ha rätt gas?
En vänlig expedit (i familjen kallad expedidutta) berättade att jo, de hade gasen, men kunde tyvärr inte sälja denna , då den inte fanns i deras sortiment ännu. Han fick dock gärna komma tillbaka.
Jaha.. tänkte min pappa, då detta är ett fullständigt naturlgt händelseförlopp i hans vardag. Det som kan gå åt helvete, det går åt helvete. Men låt oss inte vara optimistiska, för det som inte kan gå åt helvete, det går också åt helvete.
Nästan uppgiven nför uppgiften att finna rätt gas hittade han den slutligen på en mack. På denna mack fick han dessutom en bra deal på jordgubbar vilket gjorde att han i gott mod kunde berätta om sina eftesökningar under de senaste dagarna.
Vi får de om han orkar göra nån Crème Brullét.... :)
