sannasspot

Ungefär tjugo minuter innan introduktionsstart parkerade jag in pappas blå Cresent i ett cykelställ en bit från mediehusets entré. Ett par studenter häckade utanför ingången och blåögd tänkte jag att de förmodligen lika vilsna som jag satt och väntade på någon. Nu i efterhand kan jag mycket väl tänka mig hur kul det måste vara för mer rutinerade, lite sadistiskt lagda studenter att se gröngölingarna nervöst entra en ny, okänd värld.

Jag gick in i byggnaden och började se mig om. Bion var mitt mål, men jag tänte att jag lika väl kunde markera mitt sökande med en lien upptäcktsfärd.  Ett fåtal personer verkade vara inne i byggnaden, men bara tecknet på mänskligt liv var betryggande. Jag hörde hur någon hejade glatt på en Annika. När jag efter att ha hittat tre toaletter insåg jag att personen hejat på mig, då denna ursäktade sig och sa att han hade trott att jag var någon annan, Om jag inte minns fel var det denna person jag senare frågade om vägen till bion.
Utanför rummet stod några killr och pratade. Han hejdae glatt på dem och de möttes i någonslags gruppkram. Ett gott första intryck av gemenskapen.

Jag var, förrutom den som jag sedemera fick erfara var programansvrig, absolut först i rummet. Rummet var en fräsch biosalong med sådand där röda, mjuka säten som man aldrig riktigt vet hur man ska sitta i. Den programansvarige nämnde något om att det hade gått ut ett förvirrande meddelande och att många studenter till följd av detta förmodligen skulle saknas.
Salen fylldes på och efter ett tag övertygade jag mig själv om att detta inte kunde vara enbart mina "klasskompisar".

Under hela den följande genomgången kände jag mig förvirrad, som om jag hamnat fel. Skulle jag verkligen vara här. Hela tiden pratade man om programstdenter och då främst om de som skulle gå "rörlig bild". Jag antecknade ändå lite, för säkerhetss skull, men kände mig enormt malplacerad. Lärarna, om man får kalla dem så, berättade om sina meriter, lite historik kring mediehuset och kom sedan in på lite mål med programmen och ytligt om vad som förväntades av oss som studenter på detta program (som jag inte ska gå!!) och senare ute i arbetslivet.

Den kronologiska ordningen på allt som därefter skedde är jag inte riktigt säker på, men jag vill ändå delge mina max tre läsare detta. Efter ett upprop, då i stort sett ingen på listan blev avprickad, pga den förvirrande informationen som gått ut, ni vet, skulle vi fotograferas och anteckna våra namn på ett papper. Jag påpekade lite diskret i kön till den provisoriska namnlistan att det gällde att all skrev sitt namn i den ordning de fotograferades,men sa sedan att man troligtvis upptäcker fel om jag enligt listan skulle heta Gustav Svensson. Jag tror jag fick något luddigt svar från de till synes torra människorna framför mig i kön.

Närmast mig satt två lärarstuderande som uppenbarligen kände varandra. Den ena pratade högt för sig själv om en litteraturlista. Bara påminnelsen om de där nedrans böckerna fick min puls att gå upp. Hon vände sig till mig och frågade om jag hade någon "litteraturlista". Jag svarade att jag tyvärr inte hade det. Personen vände sig om och frågade hela salen om någon hade en "litteraturlista". Tystanden ekade till svar. Hennes kamrat hittade därefter en lista och i vad som föreföll vara näst in till desperation fick de i alla fall veta vilka böcker de delvis skulle ha.
Gosh! tänkte jag. Jag vill inte vara elak, men just där och då kändes dessa förnäma studenter så himla "fröken-duktiga" - så som jag förmodligen har framstått hela mitt liv. Själv hade jag noll koll och inte skulle det bli bättre. Jag vet i alla fall hur manansöker om ett lånekort, vilket jag har gjort.

Efter att ha umgåtts med en tjej under halva dagen kom jag på att jag kansek skulle fråga vad hin hette. Att hon kom frå¨n Sthlm hae jag i alla fall förhört mig om...

Orkade inte med kårens kvällsaktiviteter, dåligt, dåligt... De skulle ha aktiviteter i princip varje dag i två veckor, så det är nog lugnt..

Hoppas att morgondagen blir skoj och att man får bättre koll på läget.. GAH!

//Sanna