sannasspot

I tvåan på gymnasiet läste vår klass den obligatoriska kursen Samhällskunskap A. Vi hade samma lärare i svenska och vi träffade henne i princip varje dag. Hon gick verkligen rakt på sak, bubblade ur sig precis allt hon tänkte, utan förvarning. Först lektionen med henne blev jag rädd, dels för att hennes ljudliga stämma alltid lät mycket bestämd, oavsett sinnesstämmning och humör. Åter till samhällslektionerna - varje fredag lyckades vi, för att citera en annan svensklärare "såsa bort ungefär en halvtimme" på att låta två personer i klassen presentera veckans nyheter. Om jag minns rätt var det i samband med en sådan presentation som följande scen spelades upp inför en skara skapligt skoltrötta NV2:or.
En dag, i samband med gripandet av den sk. HAGAMANNEN dundrade yrvädret till svenskalärare in. Hon var otroligt upprörd över att en kvällstidning publicerat en bild på den misstänkte. Jag förstod själv inte vad detta hade för betydelse innan hon förklarade vittnesproblematiken denna bild orsakade. Hennes upprördhet yttrade sig så småningom i en uppmaning att helt bojkotta tidningen i fråga. Jag måste erkänna att jag faktiskt tagit fasta på hennes ord, möjligen att jag någon gång fallit till föga för en inredningsbilaga eller något filmerbjudande. Min tilltro kommer denna tidning dock aldrig kunna vinna tillbaka. Egentligen var det väl inget fel med bilden, det var säkert rätt person och allt fakta stämde troligtvis. Men pressen har ett större ansvar än att bara publicera nyheter - man måste ta hänsyn till de yttre förhållandena. Jag vet inte om denna bilds plötsliga offentlighet påverkade rättsprocessen, men det ogenomtänkta i att släppa den är fortfarande oerhört dumt.
Kanske är detta en form av etisk fråga. Det är tillåtet att publicera bilden, men vad är viktigast - att få se en bild på lasemannen eller att han kan dömas genom en korrekt rättsprocess?
Var det motiverat ur perspektivet allmänintresse? Det tror jag, de flesta reagerade nog som jag gjorde till en början och förstod inte vilken skada denna publikation hade kunnat åstadkomma.
På plussidan finns allmänintresset och ekonomin. Dessa bör dock vägas mot de yttre omständigheterna och rättsprocessen. 
Liknande typer av problem kan säkert förekomma ganska ofta när det gäller tidnignar vars försäljning basseras på lösnummer och därigenom även "sensationsjournalistik". 
Bilden och det fakta som förmedlades i artiklarna kan även skada anhöriga - hur mådde mannens barn, hur blev de bemötta av dagisfröknar, lekkamrater osv.?

Jag har nog sällan följt nyheter så intensivt som i samband med mordet på Anna Lindh. Jag tittade på TV hela morgonen den 11:e september 2003 och föjlde utredningen via bl.a. tidningars internetupplagor.
Jag minns särskilt tydligt hur en misstänkt man, oskylldig till mordet, hängdes ut i media. Jag tittade på en kvällstidnings nätupplaga och kunde, vad jag minns, läsa om den mannens sexuella läggning och hans knepiga relation till sin far. Som jag minns det fanns även hans namn publicerat.
Uppgifterna om denna man var kanske inte felaktiga, men mannen var trots allt inte skyllig. Hur säkra polisen var vet jag inte, men troligtvis gjorde de inte allt för vågade uttalanden under detta tidiga skede av utrednignen.
Frågan jag ställer mig är hur mycket allmänintrsset kan motivera. Var vi tvugna att få reda på allt det vi fick veta eller var det ett sätt att sälja?
Allmänintresset var naturligtvis enormt - suget efter svar, förklaringar och någon slags tröst var stort hos alla. Vi ville veta och vi ville att denna man skulle hängas ut. Hans barndom och sexuella läggning var i detta fall något vi som läsare ville ta del av - som någon form av förklaring.

I båda dessa fall hamnar media i något slags mellanläge, mittemellan informationen som går att snoka reda på och allmänhetens intresse. Naturligtvis ska vi få reda på hur polisutredningen fortlöper. Sedan måste tidningen ta ställning till hur mycket man kan skriva om den misstänkte utan att skada rättsprocess, anhöriga och den evetuellt oskylldigt utpekade personen!

Mordfallet i Malmö som P1:s program Medierna diskuterar hanterades olika av olika medier.
Aftonbladet, en lösnummersbasserad tidning, valde att publicera i princip all information i fallet, att de misstänkta var religiösa, citat från den religiösa bloggen och offrets sexuella läggning. Man menar att om man inte publicerat allt detta hade det varit att ge en falsk bild av situationen. Detta ifrågasätts med  en fråga som egentligen uppkommer ur alla de tre ovanstående fallen:
- Vad har man bidragit med om uppgifterna inte visar sig vara relevanta?
  
Media har uppenbarligen en enorm makt att skapa och förstärka fördomar och opinioner. Aftonbladets tolkning av detta var att hyschpysch runt fallet kunde bygga fördomar medan Sydsvenskan valde att vänta med vissa uppgifter för att inte skriva om mordet som ett hatbrott.
Själv hade jag nog velat vänta med uppgifterna för att inte ytterligare bre på den blid som finns av islam kontra homosexualitet. Om man publicerar bidrar man i större utsträckning till att alla dras över en kam - en kam som man borde göra allt för att utplåna.