sannasspot

Bilden är från Jean-Luc Godard's film  À Bout de Souffle (1960).
Jean-Paul Belmondo som Michel Poiccard och Jean Seberg som Patricia Franchini.

Blev Paris-inspirerad då jag efter min körlektion i princip hängde på låset Hemkök och köpte mej en baguette. Efter detta inköp traskade jag i lagom lugn takt mot skolan i härligt höstväder med lite vind, solsken och virvlande löv. Tingshuset hade, om det varit ungefär tre gånger så högt, förmodligen kunnat varit ett av Paris-husen i mitt huvud. När jag vände blicken ytterligare några grader uppåt såg jag sjukhuset som på inget sätt hjälpte till att förstärka min idylliska Paris-föreställningsvärld, men inte ens detta kunde få mig ur min tillfälliga trans! Saknade det franska språket, men va gör det, när man till och med lyckas skymta en "gatusopare", precis som i världens huvudstad? <3
(Ursäkta om jag låter hög som en hippie från 70-talet under detta parti :) )

Hur roligt är det inte att jag helt ovetandes under min Paris-inspirerade dag fick se den här filmen på skolan?
Bra var den dessutom. Den manliga huvudkaraktären gjorde idiotiska saker med sådan sälvklarhet att det bara inte gick att ogilla honom. Anledningen till att vi fick se just denna film var att denär en del av "den nya vågen" (för övrigt allt jag vet om den vågen). Skämt å sido, om jag har fattat det rätt gick den nya vågen ut på att bryta mot Hollywoods konvetioner, speciellt de cinematografiska, dvs. bland annat hur man filmar en scen, om man börjar med en etableringsbild och sedan "närmar" sig karaktären (som Hollywood) eller börjar med t.ex. en närbild och sedan presenterar sig vart det identifierade objektet befinner sig (ungerfär som Godard). Det handlade mycket om klippningen också.
Enligt vår grymma föreläsare (min åsikt iaf!) så ville Godard till skillnad från Hollywood att man skulle känna att det var en filmatiserad berättelse. Hollywood ville rycka med åskådarna. En misslycakd Hollywoodfilm får åskådaren att tänka "Hur har man gjort det här?". Hollowood vill få filmtittaren att sugas med, att vara där, i världen på filmduken.
Godard ville alltså med den lite skumma jump-cut-klippningen och det annorlunda sättet att etablera en scen, visa oss att det var en FILM, möjligtvis filmatiserad verklighet, men inte verklighet.

SE FILMEN!
Den är rolig, kläderna är underbara och huvudrollsinnehavarens mage är inte jobbig att lägga ögonen på, (Syns tyvärr bara i delar av den scen som typ tar upp en tredjedel av filmen :P)

Om Du orkat ta dej enda hit i denna text förtjänar du en applåd, *klapp klapp*!
Vill bara tillägga att jag inte är den mest tillförlitliga källan på detta område, men jag tror att jag har fattat rätt :P

Ahja, nu har ni fått se lite vad jag pysslar med om dagarna. :)
Intressant? Oja!
Av stor vikt? Njaejnajaej.... 

//Sanna