Cykel vs. Stadbussar
Bussar är för mig ett orosmoment i allmänhet, men att i en obekant storstad på något sätt försöka limma ihop sitt liv med kollektivtrafiken är faktiskt riktigt svårt. Den här staden är inte tillräckligt stor för att ha enormt regelbundna bussturer till åtminstone 12 på natten.
Jag märker hur ovan jag är vid att bo på en större ort. Tänket är fel. Det finns en massa saker jag vill göra, tills jag erinrar mig om den enorma tid alla transporter tar, om de ens existerar.
Avstånden är osociala på något vis. Jag känner visserligen ingen av de nya bekanskaperna så bra ännu, men när jag väl lär känna dem är det inte säkert att man kan umgås utan nogrann planering. Spontaniteten ramas in av busstidtabellen.
Cykeln är just nu mitt starkaste vapen mot dessa avstånd, även om jag måste medge hur stolt jag är efter min första nattbusstur i Falun. Idag har jag i transportsyfte cyklat någonstans runt 22 km. Jag ska ju kanske inte sticka under stolen med att jag njuter av vardagsmotionen också, men cykeln känns just nu som min bästa vän. Vännen söm hjälper mig att krympa staden och på så vis minska min tillfälliga desorientering...
//Sanna
Le cinquième jour...
Idag skulle vi se en film och sen svara på vissa (jobbiga) frågor.
Jag var rädd att jag skulle vara totalt LOST, men det gick rätt okej. Gjorde några desperata försök till anteckningar inne i den kolsvarta biosalongen, men jag fick ändå ut rätt mycket av att bara se filmen...
Nu ska jag alltså beskriva anslaget (inledningen) och handlingen i allmänhet + svara på lite andra halvknepiga frågor...
What ever.. Tänkte bara uppdatera lite.
BTW om någon undrar går jag en kurs som heter "Manus och berättande för media I" eller nåt liknande :P. Den ingår i ett kurspaket med en påföljande kurs som tydligen ska innehålla mer skrivande... :) föreläsningarna är otroligt intressanta, men allt det administrativa grejset som man inte fattar är lite jobbigt.
Sitter i valet och kvalet om jag ska fara till kårhuset ikväll, men är inte upplagd för det. Har ingen där som jag känner tillräckligt bra ännu. Vilken liten fegskit jag är.
/Sanna
Högskolan - dag 1
Ungefär tjugo minuter innan introduktionsstart parkerade jag in pappas blå Cresent i ett cykelställ en bit från mediehusets entré. Ett par studenter häckade utanför ingången och blåögd tänkte jag att de förmodligen lika vilsna som jag satt och väntade på någon. Nu i efterhand kan jag mycket väl tänka mig hur kul det måste vara för mer rutinerade, lite sadistiskt lagda studenter att se gröngölingarna nervöst entra en ny, okänd värld.
Jag gick in i byggnaden och började se mig om. Bion var mitt mål, men jag tänte att jag lika väl kunde markera mitt sökande med en lien upptäcktsfärd. Ett fåtal personer verkade vara inne i byggnaden, men bara tecknet på mänskligt liv var betryggande. Jag hörde hur någon hejade glatt på en Annika. När jag efter att ha hittat tre toaletter insåg jag att personen hejat på mig, då denna ursäktade sig och sa att han hade trott att jag var någon annan, Om jag inte minns fel var det denna person jag senare frågade om vägen till bion.
Utanför rummet stod några killr och pratade. Han hejdae glatt på dem och de möttes i någonslags gruppkram. Ett gott första intryck av gemenskapen.
Jag var, förrutom den som jag sedemera fick erfara var programansvrig, absolut först i rummet. Rummet var en fräsch biosalong med sådand där röda, mjuka säten som man aldrig riktigt vet hur man ska sitta i. Den programansvarige nämnde något om att det hade gått ut ett förvirrande meddelande och att många studenter till följd av detta förmodligen skulle saknas.
Salen fylldes på och efter ett tag övertygade jag mig själv om att detta inte kunde vara enbart mina "klasskompisar".
Under hela den följande genomgången kände jag mig förvirrad, som om jag hamnat fel. Skulle jag verkligen vara här. Hela tiden pratade man om programstdenter och då främst om de som skulle gå "rörlig bild". Jag antecknade ändå lite, för säkerhetss skull, men kände mig enormt malplacerad. Lärarna, om man får kalla dem så, berättade om sina meriter, lite historik kring mediehuset och kom sedan in på lite mål med programmen och ytligt om vad som förväntades av oss som studenter på detta program (som jag inte ska gå!!) och senare ute i arbetslivet.
Den kronologiska ordningen på allt som därefter skedde är jag inte riktigt säker på, men jag vill ändå delge mina max tre läsare detta. Efter ett upprop, då i stort sett ingen på listan blev avprickad, pga den förvirrande informationen som gått ut, ni vet, skulle vi fotograferas och anteckna våra namn på ett papper. Jag påpekade lite diskret i kön till den provisoriska namnlistan att det gällde att all skrev sitt namn i den ordning de fotograferades,men sa sedan att man troligtvis upptäcker fel om jag enligt listan skulle heta Gustav Svensson. Jag tror jag fick något luddigt svar från de till synes torra människorna framför mig i kön.
Närmast mig satt två lärarstuderande som uppenbarligen kände varandra. Den ena pratade högt för sig själv om en litteraturlista. Bara påminnelsen om de där nedrans böckerna fick min puls att gå upp. Hon vände sig till mig och frågade om jag hade någon "litteraturlista". Jag svarade att jag tyvärr inte hade det. Personen vände sig om och frågade hela salen om någon hade en "litteraturlista". Tystanden ekade till svar. Hennes kamrat hittade därefter en lista och i vad som föreföll vara näst in till desperation fick de i alla fall veta vilka böcker de delvis skulle ha.
Gosh! tänkte jag. Jag vill inte vara elak, men just där och då kändes dessa förnäma studenter så himla "fröken-duktiga" - så som jag förmodligen har framstått hela mitt liv. Själv hade jag noll koll och inte skulle det bli bättre. Jag vet i alla fall hur manansöker om ett lånekort, vilket jag har gjort.
Efter att ha umgåtts med en tjej under halva dagen kom jag på att jag kansek skulle fråga vad hin hette. Att hon kom frå¨n Sthlm hae jag i alla fall förhört mig om...
Orkade inte med kårens kvällsaktiviteter, dåligt, dåligt... De skulle ha aktiviteter i princip varje dag i två veckor, så det är nog lugnt..
Hoppas att morgondagen blir skoj och att man får bättre koll på läget.. GAH!
//Sanna
Apatisk krukväxt!
Nu kommer min bror och säger att jag ska gå och lägga mig, bästa att lyda order!
Zzzzz!
/Sanna
Gah!
Det kliar i benen! Vill spela fotboll med alla underbara strömsundare :)
Snart blir det Falun. Känner mig läskigt dåligt uppdaterad. Noll koll är ingen överdrift i detta fall, men det löser sig tror jag. Spännande är det i alla fall.
Kommer inte på något vettigt att skriva, annat än att beklaga mig över hur trött och slut jag är. (Vilket iofs inte är särskillt vettigt...)
Undra vad man ska ta sig för när man blir stor. Är periodvis sugen på medicin, att plugga alltså, men jag vet inte.
Har förövrigt utnämnts till FM på jobbet! Flams/Fnittermaja. Kan det klassas som befodran!?
Idag blev det i alla fall mest kraxande....
/Sanna
hArD work work.
Riktigt så illa tror jag faktiskt inte attt det är... Förhoppningsvis :P
Just nu ångrar jag rejält att jag inte var med och spelade fotboll i söndags - kliar något urhemskt mycket i benen just nu, (men hur kul är det att dra till planen ensam?), men det är ingen idé att gräma sig.
Samtidigt som jag torkade av bordeni extramatsalen idag grubblade jag över mitt behöv att hjälpa andra. Jag vill inte framstå som någon oerhört barmhärtig, liten flicka som gör allt för att få andra nöjda, men jag har helt klart ett behov av att vara andra till lags (stavning :S).. Jag funderade kring vad det kan bero på. Mamma har alltid varit rädd att snälla lilla jag ska bli utnyttjad, eftersom hon av vegen erfarenhet vet hur det är att vara hjälpsam utan belöning. Uppenbarligen, eller ja helt klart, är det genetiskt betingat. Min mor och jag är i bl.a. detta avseende lika. Greta lät mig dessutom få veta att det är karraktäristiskt för det stjärntecken vi delar att villja hjälpa till överallt.
Så förrutom det genetiska och astrologiska, varför?
Att hjälpa andra är i mitt fall, och troligtvis även i många andras, en relativt egoistisk handling. Min hjälpsamhet grundar sig kanske i att jag själv mår bra av en omgivning som mår bra och som accepterar och kanske till och med uppskattar det jag gör. Är detta kandke en insikt för att passa in i ett samhälle eller en grupp?
Gud vad mycket spån....
/Sanna
