Long time, no see..
Ida brukar säga till mig att man ska chocka sig själv då och då. Kanske är det som att hoppa i en isvak. En pirrig känsla innan, en point of no return, ett hopp och en återhämtningsprocess i bastu som måste vara obeskrivbart härlig.
Möjligen är det ett sådant bastubad jag njutit av de senaste dagarna. För en gångs skull har jag varit nöjd med ett beslut och mig själv. Jag bestämde mig relativt drastiskt för att totalt skita i bildproduktionen. Istället lyckades jag på något mirakulöst sätt krångla mig in på en kurs tilldelad det inspirerande namnet: "Pedagogik med idrottsinriktining II".
Förväntansfullt och samtidigt lika nervöst laddar jag inför tisdagens introduktion. Förrutom att jag inte har en aning om i vilken föreläsningssal vi ska vara känns det helt okej.
Journalistiken som redan innan var klar verkar för övrigt ha det bästa upplägget någonsin. Allt jag hittills har kommit år har gjort att inspirationen rinner ut genom öronen på mig. Nervositeten finns där naturligtvis, annars vore det inte jag, men det ska bli ruskigt roligt med något nytt.
Var på kåren igår med många av de som stolt kan briljera med att ingå i världens goaste klass. Ni är bäst!
Alla klassisarna kommer jag naturligtvis sakna, men jag tänker faktiskt planera in besök på mediahuset.
I övrigt då, jo jag har faktiskt gjort ett avstamp i historien. Nja, snarare på ett papper som troligtvis ligger i en ångestbildande hög på någon stackares skrivbord. What - undrar du... Jag åstadkom hela två poäng under den senaste basketmatchen och är därför med i protokollet. Ja, okej, visserligen står man ju med i protokollet med eller utan poäng, men vem lägger märke till en då? :O ;)
Bastukänslan har tyvärr försvunnit. Ännu en gång har jag blivit påmind om mitt körkort. Jag vet att jag borde ta det och är så otroligt skamsen över att jag inte redan sitter här med ett körkort, men det hjälper inte att ha ångest. Ju mer jag tänker på det där nedrans tillståndet att få köra bil, desto sämre mår jag, desto mer krymper jag och snart når jag varken ner till pedalerna eller upp till ratten.
Sanna
Möjligen är det ett sådant bastubad jag njutit av de senaste dagarna. För en gångs skull har jag varit nöjd med ett beslut och mig själv. Jag bestämde mig relativt drastiskt för att totalt skita i bildproduktionen. Istället lyckades jag på något mirakulöst sätt krångla mig in på en kurs tilldelad det inspirerande namnet: "Pedagogik med idrottsinriktining II".
Förväntansfullt och samtidigt lika nervöst laddar jag inför tisdagens introduktion. Förrutom att jag inte har en aning om i vilken föreläsningssal vi ska vara känns det helt okej.
Journalistiken som redan innan var klar verkar för övrigt ha det bästa upplägget någonsin. Allt jag hittills har kommit år har gjort att inspirationen rinner ut genom öronen på mig. Nervositeten finns där naturligtvis, annars vore det inte jag, men det ska bli ruskigt roligt med något nytt.
Var på kåren igår med många av de som stolt kan briljera med att ingå i världens goaste klass. Ni är bäst!
Alla klassisarna kommer jag naturligtvis sakna, men jag tänker faktiskt planera in besök på mediahuset.
I övrigt då, jo jag har faktiskt gjort ett avstamp i historien. Nja, snarare på ett papper som troligtvis ligger i en ångestbildande hög på någon stackares skrivbord. What - undrar du... Jag åstadkom hela två poäng under den senaste basketmatchen och är därför med i protokollet. Ja, okej, visserligen står man ju med i protokollet med eller utan poäng, men vem lägger märke till en då? :O ;)
Bastukänslan har tyvärr försvunnit. Ännu en gång har jag blivit påmind om mitt körkort. Jag vet att jag borde ta det och är så otroligt skamsen över att jag inte redan sitter här med ett körkort, men det hjälper inte att ha ångest. Ju mer jag tänker på det där nedrans tillståndet att få köra bil, desto sämre mår jag, desto mer krymper jag och snart når jag varken ner till pedalerna eller upp till ratten.
Sanna
